Reflektion V. 18

Gestaltningsveckorna har precis tagit slut och jag saknar dem redan. Det är  den mest njutningsfulla kursen jag kommer läsa på den här utbildningen. Punkt. Det har varit motigt stundtals..att kritiskt granska sig själv under en månads tid har sitt pris. Mycket tvivel, osäkerhet och förvirring har kantat den här lustfyllda perioden. Nu när de här veckorna är slut känner jag ett lugn och en tillfredsställelse. Det gick inte käpprätt åt X. Jag åstadkom i alla fall en del av det jag ämnade.
   Ungefär mitt i processen bestämde jag mig för att utveckla min ursprungliga idé. Min film blev ett delprojekt i min berättelse.

   Jag ville ju förmedla min bild av synen på trädgård. Ja, trädgårdskultur skulle man väl kunna säga..med allt vad det innebär. Eftersom jag någonstans kände att det blev spretigt blev en inre bild av processen nödvändig, för att inte tappa bort mig. En dag skissade jag upp på papper de rum jag befunnit mig i under veckorna och kom fram till att det såg/var ganska intressant. Att man hamnar där man hamnar, sammanhanget.
   Under den här kursen har mycket handlat om sammanhanget. I vilket sammanhang lär man sig? Kontextuellt lärande osv. Eftersom en stor del av gestaltningen handlade om processen framför produkten tänkte jag att det kunde vara intressant att kombinera eller bygga vidare på.
   Dock hade jag ju redan samlat på mig ganska mycket film och jag tyckte någonstans att den lyckades förmedla lite av det jag ville berätta med mitt projekt. Med glimten i ögat ville jag visa hur svårt jag tycker det är, att öppna komposten, deala med alla sniglar och att öppna garageporten. Att sola till den dånande gräsklipparen, ändå älskar jag den, min trädgård!
   det här blir en olidligt lång reflektion, beroende av att det är så mycket jag vill beskriva och förklara. Den här veckan i sig har ju inte innehållit allt det här men är ju någonstans slutpunkt och kulmen  för gestaltningsveckorna. Redovisningsdagarna har varit intressanta och roliga. Jag tycker om bredden eller variationen om man så vill på våra projekt. Framförallt imponeras jag av Johns "uppfinnar"-gener, Ingelas beslutsamhet, Agneta och Amandas fascination av månen och sjöhästar, hur Linnéa hällde färg över krukorna...
    Jag lämnar veckan med en övertygelse om att vi lär och inspireras av varandra. Jag är riktigt sugen på att se pimpade dödsannonser av Elin i framtiden eller det kanske är heavy. Men  i alla fall något oglamoröst som att deklarera, hade varit mer stämningsfullt med en pinuppa på;).

Ett kollage av rabarber under de här veckorna, från det orensade landet till frodigt växande.