Reflektion V. 6

En fråga jag ställde mig själv i början av den här veckan i fråga om konst i offentliga rum var; vad står jag för? Det har varit veckans fokus för mig, samtidigt har jag försökt att inte stirra mig blind på det då det finns risk att man blir låst. 
   Jag har använt ett material (garn) jag aldrig använt tidigare på det här sättet, som var svårt men " I made it work". Jag ville ha ett tydligt budskap som öppnade för frågor men jag ville inte göra det för lätt genom att skriva ut ett papper från datorn. En tanke jag hade angående teknik var att använda ståltråd, jag började med det men tyckte det var så tidsödande, om jag hade haft lite mer tid hade jag nog velat pimpa hållpaltserna med både ståltråd och garn. Det blev en kompromiss men jag är ändå nöjd med resultatet, för mig kändes det tryggt att hålla mig inom lagens ramar och höll mig på bra nivå i och liiite utanför min "comfort zone". Om jag hade gjort om projektet hade jag utrustat mig med bättre "hänganordning", dvs inte glömt dubbelhäftande tejp och långkalsonger( inbillar mig att det skulle underlättat i blåsten). Kanske hade jag valt en mer specifik linje med budskapen.
   Har jag satsat den här veckan och utmanat mig själv? Jo, men det tycker jag. Både kreativt och strukturellt. Jag hade en idé som jag genomförde. Stötte på svårigheter men löste situationen. Visst hade jag kunnat lägga ner ännu mer tid på mina skyltar och satt upp dem på varje hållplats, men hade det gjort att budskapet blev tydligare? Inte för min del. Men det hade varits skoj att nå ut till HELA Frölunda. På en skala från 1-10 hamnar jag på en 4-5. Jag kände mig nöjd med min prestation samtidigt som jag inte känner att jag vek mig dubbel och i knutar för att slutföra den. Det kändes dock inte som en realistisk vision då jag under den knappa tiden inte lyckats frambringa den passion som krävs för att arbeta dag och natt.
   Jag är kristisk till den syn vi diskuterade på ventilation/reflektionsseminariet ( fredagens) att vi måste le, vara glada och positiva. Att det är det som är viktigast. Det viktigaste är väl att man mår bra och är frisk. Jag tycker att för stort fokus läggs på vad vi visar upp. Att le och vara glad är ett privilegie, visst är det trevligt men som blivande lärare känns det angeläget att understryka att det är ok även fast man inte känner sig på topp varje dag. Det är bara födelsedagstårta (sin egen) en gång om året, fredag en gång i veckan och läggdags ( my highlight ) en gång om dagen. Om man inte visar upp att man mår dåligt kommer man inte kunna prata om det med sina elever, och situationen blir oförändrad. det var skönt för mig att formulera det här för till vardags ler jag mycket, ibland kräver jag för mycket av min omgivning i det avseendet.